En höstdag i Jävre
I söndags lyckades jag övertyga Cissi att Jävre var fint att besöka så här års. Dagen var en typiskt bra höstdag, ca 10 grader och sol, lite vind, och übertrevligt sällskap. För att klara utomhusvistelsen hade vi laddat upp med att besöka en icke-namngiven mataffär i centrala delarna av stan där fika införskaffades. Eftersom min tjej inte är någon större fan av kaffe och jag kände mig lite lagomt barnslig fick det bli saft, vilket fick mig att känna mig åtminstone 15 år yngre (Dagens fråga: Hur gammal är jag egentligen?).
Efter att ha gjort stan begav vi oss så söderut, närmare bestämt två mil, där Högberget och Arkeologstigen lockade. Jag hade på förhand lovat att inte klättra något denna dag, men efter att ha gråtit en liten skvätt, gick Cissi med på att jag skulle få klänga lite i alla fall. Glad i hågen skuttade jag uppför berget med Cissi i släptåg. Här skulle klättras! Började nere i ravinen med det obligatoriska uppvärmningsbouldret med graden 5c. Lagomt hög, svagt överhängande och fin landning karaktäriserar detta problem. Efter lite väl mycket strulande på utsteget, och med vetskapen om att jag inte hade en van spotter under mig, (som dessutom väger 20kg mindre) tog jag mig upp på första försöket (s.k flash). Nästa problem, en 6a+ vid toppen, vållade heller inga som helst problem. Kände mig skapligt stark, trots ett uppehåll på bra många veckor.
Efter mina minutrar i klätterskorna kände jag att det började bli dags för lite förtärning, vilket även hon den där tjejen tyckte. Paddan, som tidigare enbart använts i skadeförebyggande syfte, fick nu fungera som sittplats. Med utsikt över Bottenviken intogs en rad olika bakverk, som sköljdes ner med nästan hemmagjord saft (köpessaft och kranvatten). Efter en stunds stillasittande begav vi oss på upptäcksfärd längst den oerhört spännade Arkeologstigen. Mystiken och alla folkberättelser kring detta område gjorde att varje sten i våra ögon förvandlades till troll, och bakom varje stubbe tycktes väsen av olika de slag vänta på att få slå till. Spänningen nådde sin absoluta kulmen när Cissi, gåendes en meter bakom mig, plötsligt skrek till av skräck. Med hjärtat i halsgropen, och med puls uppemot 200, vände jag mig om. Hade under de få tiondelar de tog förväntat mig åtminstone något obehagligt, typ en galet stor huggorm. Men Cissi hade möjligen hört/sett något röra sig i lingonriset. Efter en närmare studie av marken i fråga kunde jag snabbt konstatera att det var falskt alarm. Fortfarande skärrade av skräcksenariot några minuter tidigare fortsatte vi vår vandring längs okända stigar....
I Gällivare...
...känner man sig ensam och övergiven
..finns det inte så mycket att göra en kulmulen höstdag
...känner man sig nöjd över att bara prata lite lätt pitemål
...bor jag på Grand Hotel Lapland (Ja, de har endast ett ?p? i ordet)
...kan man känna sig nöjd över att inte bo här mer än några dagar/år
...äter jag ute varje dag. Traktamente ni vet
...längtar jag till Umeå/Piteå/Cissi
...botaniserar jag bland Northstars enorma sortiment. Helt klart en utmaning att hålla plånboken stängd
Summa sumarum: Gällivare känns rätt öde
Fiskefänge- snudd på illegal verksamhet
Efter många om och men var det så dags, det så hett efterlängtade tjuvfiskefänget någon mil utanför Boden blev äntligen av. En någon decimerad trupp, bestående av jag själv och Bulljanne, begav oss en höstkulen av dag mot en icke-namngiven pöl. På förhand var det tänkt att även stortjuvfiskar-Jens skulle deltaga, men efter diverse bortförklaringar (vi misstänker prestationsångest), blev det till slut bara två förhoppningsfulla ynglingar som tog bilen ut i skogen. Redan vid avfarten från den stora vägen började motgångarna då grusvägen som skulle ta oss upp till sjön var förbommad. Givetvis så hade vi haft detta i åtanke, plan B plockades därför fram -en fiskecykel, speciellt framtagen för dåliga vägar och tunga kroppar.
Den tunga klättringen gick som en dans, och efter halvannan timme kunde vi så blicka ut över det mytomspunna vattnet, känt för sina bamsefiskar ( ialla fall om man ska tro Bulljanne och Jens, veteraner i sammanhanget). Snabbt plockdes spöna fram, masken träddes i Simons fall på kroken, som snart sänktes ner i det korpsvarta vattnet. Förväntningarna var stora och ökade ytterligare när första bamsen vakade. Många kast senare från min sida, och ett försök att köra över fisken med båt (Simon förstås) kunde vi konstatera att detta inte skulle bli vad vi på förhand hoppats. Ledsna och med gråten i halsen gjorde vi ända upp en eld, plockade fram två bananer som snittades. I dessa stoppades choklad i dess ädlaste form, och snart kunde vi njuta av nygrillade guleböjs. Ett litet plåster på såret trots allt...
Mörkret tilltog, och med det kom även rädslan för att inte hitta hem. Med en medtagen pannlampa modell mindre, samt en stor beslutsamhet att komma välbehållna hem, tog vi de första tramptagen utför den branta vägen. Ett antal minuter senare, där färden nästan slutat ute i diket, kunde vi snart skymta bilen som stod och väntade på oss. Vi var i trygghet...
Mitt i kändis-smeten
Storuman, kändistätaste området i lander? Ja, det kan jag nästa tycka efter att enbart ha spenderat ett knappt dygn här. Det första som mötte mig nöär jag körde in i samhället igår var en stor skylt, föreställandes Björn Ferry som deklarerade:
"This is my hometown"
Idag när jag var på en lokal bensinmack fick jag se en skymt av Robinson-Erold. Kändes mycket stort må jag säga. Visst, kanske inte lika känd som Robinson-Robba, men mer jordnära och til lsynes mer vettig.
Imorgon bär det av mot Tärnaby. Vem vet, där kan jag mycket väl träffa på Stenmark, Strand, Bryggmark och Anja. Fortsättning följer...
Storuman en söndag kväll
Nyss hitkommen efter 30mils bilåkande från den Norrbottninska kusten. Min första reflektion över samhället Storuman (som jag tidigare bara stannat i några minuter, i samband med skidresor till Tärna/Hemavan) är att det verkar rätt lugnt.Om det beror på att klockan är rätt sent, i kombination med en söndagkväll, låter jag ännu vara osagt. Dock så fick jag nyligen en fråga av en icke-namngiven kompis som undrade om jag hunnit möta någon med kniv i bältet ännu. Med andra ord så kanske det gäller att vara på sin vakt, innan jag vet om denna fråga är/var befogad eller inte.
Imorgon väntar två skolor i samhället. Först en folkhögskola, sen en låg/mellanstadieskola. Efter att ha jobbat några dagar i Kalix respektive Haparanda, blir det spännande att se vilken norrländsk dialekt som Storumanborna besitter. En sak är säker, det blir nog inte som att sitta på Lidingö och lyssna efter alla klingande "i".
Over and out!
Tillbaka i hetluften
Efter många månaders dåligt tränade, dels på grund av motivationsbrist, men givetvis också beroende på min knäskada, är jag äntligen lite på G igen. Tre tävlingsstarter, där varje enskild tävling inneburit en något bättre känsla i knäet, har genomförts den senaste månaden. Nästkommande helg är tanken att årets debut i tävlingsklass ska genomföras, då Vittjärvs IK bjuder till orientering i dagarna två. Dock så blir det endast start på lördagen, då medeldistans erbjuds (ca 35min löptid). Givetvis så räkar jag inte med någon framskjuten placering, men med tanke på den i dagsläget tunna (tyvärr) seniorbredd som finns i länet så ska man aldrig säga aldrig...
En arbetsdag, sen helg, träffa Cissi!
Besök i öst
Idag tog jag min nya SAAB och begav mig över gränsen till Tornio. Målet med turen var att plocka upp diverse alkoholhaltiga drycker för medförsel tillbaka till Sverige (OBS, ingen regelrätt smuggling att tala om här). Så fort jag korsade gränsen och passerade skylten som hälsar en välkommen till Suomi blev allting en jäkla röra. Skyltar på finska, annorlunda hastighetsgränser och ett främmande språk gjorde den till synes enkla turen extremt komplicerad. Jag fattade helt enkelt zero. Alko, Finlands svar på Systembolaget, var allt annat än lätt att hitta. Hade på förhand förväntat mig en massa pilar, blinkande skyltar och annat som skulle förenkla för en att hitta dit...Men icket! Körde runt som en galning, korsade vägar både på tvären och på längden, hann till och med en sväng ut på Europavägen på Kemi innan jag hejdade mig och skyndade tillbaka till tryggheten i Sverige.
Efter att ha tagit mig ett stärkande middagsmål på Frasses i Happis, som förövrigt smakade allt annat än bra, tog jag hjälp av min flickvän Cissi. Hon om någon borde veta tänkte jag, då Cissi nyligen åkt hela vägen från Piteå för att besöka Alko, 18 mil bort. Efter en korts pratstund och med en väldigt deltajerad vägbeskrivning i bakhuvudet, tog jag mig åter mod och korsade än en gång gränsen. Höll högra filen i tullen, den som alla som icket har något att deklarera tar. Än en gång in på finsk mark, och denna gång helt med det klara vart jag skulle svänga och varför. Efter någon minuts körning parkerade jag så bilen utanför Alko, glad i hågen av att äntligen vara framme. Här skulle shoppas! Sex små Finlandiaflaskor och en 70cl senare var jag nöjd, och begav mig därmed mot kassan. Möttes av en trevlig finska som sa något obegripligt. Drog bara kortet, sa Kitos, och började därefter gå mot dörren. Det var då jag såg den, SKYLTEN! Mycket kan man säga om finnarna, men nog fasen är de rätt hårda i alla fall. Skylten klargjorde klart och tydligt att man som yngre individ kunde förväntas visa upp identifikation vid betalning. Åldersgränsen var enligt följande:
18 år (svagare drycker än 22%)
20 år (ingen restriktion)
Haparanda- IKEA, Alko och finska efternamn
Efter en dryg veckas uppehåll från bloggandet sitter jag nu åter vid tangeterna och skriver några rader. Denna gång från gränsstaden i öst, Haparanda, där jag fått privilegiet att arbeta några dagar. Bor centralt, på stadshotellet, och har bara några hundra meter till skolan där all fotografering sker.
Efter första dagen av tre kan följande konstateras:
-Mer eller mindre alla i denna stad bär finskklingande efternamn (fråga mig inte varför)
- Finska kan mycket väl vara ett av de fulare spårken på denna planet
- Det är lätt att gå vilse på IKEA
Imorgon väntar en hel dag på samma skola. Efter det ska landet i öst föräras ett besök. Alko och kanske lite lakrits står på inköpslistan
