andos

I söndags lyckades jag övertyga Cissi att Jävre var fint att besöka så här års. Dagen var en typiskt bra höstdag, ca 10 grader och sol, lite vind, och übertrevligt sällskap. För att klara utomhusvistelsen hade vi laddat upp med att besöka en icke-namngiven mataffär i centrala delarna av stan där fika införskaffades. Eftersom min tjej inte är någon större fan av kaffe och jag kände mig lite lagomt barnslig fick det bli saft, vilket fick mig att känna mig åtminstone 15 år yngre (Dagens fråga: Hur gammal är jag egentligen?).

 Efter att ha gjort stan begav vi oss så söderut, närmare bestämt två mil, där Högberget och Arkeologstigen lockade. Jag hade på förhand lovat att inte klättra något denna dag, men efter att ha gråtit en liten skvätt, gick Cissi med på att jag skulle få klänga lite i alla fall. Glad i hågen skuttade jag uppför berget med Cissi i släptåg. Här skulle klättras! Började nere i ravinen med det obligatoriska uppvärmningsbouldret med graden 5c. Lagomt hög, svagt överhängande och fin landning karaktäriserar detta problem. Efter lite väl mycket strulande på utsteget, och med vetskapen om att jag inte hade en van spotter under mig, (som dessutom väger 20kg mindre) tog jag mig upp på första försöket (s.k flash). Nästa problem, en 6a+ vid toppen, vållade heller inga som helst problem. Kände mig skapligt stark, trots ett uppehåll på bra många veckor.

 Efter mina minutrar i klätterskorna kände jag att det började bli dags för lite förtärning, vilket även hon  den där tjejen tyckte. Paddan, som tidigare enbart använts i skadeförebyggande syfte, fick nu fungera som sittplats. Med utsikt över Bottenviken intogs en rad olika bakverk, som sköljdes ner med nästan hemmagjord saft (köpessaft och kranvatten). Efter en stunds stillasittande begav vi oss på upptäcksfärd längst den oerhört spännade Arkeologstigen. Mystiken och alla folkberättelser kring detta område gjorde att varje sten i våra ögon förvandlades till troll, och bakom varje stubbe tycktes väsen av olika de slag vänta på att få slå till. Spänningen nådde sin absoluta kulmen när Cissi, gåendes en meter bakom mig, plötsligt skrek till av skräck. Med hjärtat i halsgropen, och med puls uppemot 200, vände jag mig om. Hade under de få tiondelar de tog förväntat mig åtminstone något obehagligt, typ en galet stor huggorm. Men Cissi hade möjligen hört/sett något röra sig i lingonriset. Efter en närmare studie av marken i fråga kunde jag snabbt konstatera att det var falskt alarm. Fortfarande skärrade av skräcksenariot några minuter tidigare fortsatte vi vår vandring längs okända stigar....