andos

Efter många om och men var det så dags, det så hett efterlängtade tjuvfiskefänget någon mil utanför Boden blev äntligen av. En någon decimerad trupp,  bestående av jag själv och Bulljanne, begav oss en höstkulen av dag mot en icke-namngiven pöl. På förhand var det tänkt att även stortjuvfiskar-Jens skulle deltaga, men efter diverse bortförklaringar (vi misstänker prestationsångest), blev det till slut bara två förhoppningsfulla ynglingar som tog bilen ut i skogen. Redan vid avfarten från den stora vägen började motgångarna då grusvägen som skulle ta oss upp till sjön var förbommad. Givetvis så hade vi haft detta i åtanke, plan B plockades därför fram -en fiskecykel, speciellt framtagen för dåliga vägar och tunga kroppar.



Den tunga klättringen gick som en dans, och efter halvannan timme kunde vi så blicka ut över det mytomspunna vattnet, känt för sina bamsefiskar ( ialla fall om man ska tro Bulljanne och Jens, veteraner i sammanhanget). Snabbt plockdes spöna fram, masken träddes i Simons fall på kroken, som snart sänktes ner i det korpsvarta vattnet. Förväntningarna var stora och ökade ytterligare när första bamsen vakade. Många kast senare från min sida, och ett försök att köra över fisken med båt (Simon förstås) kunde vi konstatera att detta inte skulle bli vad vi på förhand hoppats. Ledsna och med gråten i halsen gjorde vi ända upp en eld, plockade fram två bananer som snittades. I dessa stoppades choklad i dess ädlaste form, och snart kunde vi njuta av nygrillade guleböjs. Ett litet plåster på såret trots allt...



Mörkret tilltog, och med det kom även rädslan för att inte hitta hem. Med en medtagen pannlampa modell mindre, samt en stor beslutsamhet att komma välbehållna hem, tog vi de första tramptagen utför den branta vägen. Ett antal minuter senare, där färden nästan slutat ute i diket, kunde vi snart skymta bilen som stod och väntade på oss. Vi var i trygghet...