andos

Igår var det så dags för det efterlängtade cykelpremiären. Vädermässigt så kunde jag inte ha valt en bättre dag, nära 10 grader och strålande sol, samt svag vind.

Innan själva cykligen fanns dock lite att ordna. Bland annat så skulle vinterdäcken avlägsnas till förmån får betydligt mer lättrampade sommardäck. Just däckbyte är något jag tidigare fasta för, i och med att jag aldrig kommit överens med UST-principen. Däcken har tidigare varit mer eller mindre omöjliga att kränga på, men denna dag gick det som en dans. Därefter monterade jag på skärmar fram och bak, allt för att slippa se ut som något som tappats bakom harven.

När jag så var mer eller mindre klar för att ge mig ut insåg jag att mina vätskeflaskor av modell "passa-i-flaskstället" fanns kvar i Piteå. Det fick bli en liten MER, fylld med vatten, som förpassades till ryggsäckens skyddande vrå. Säcken är förövrigt en Lundhags T12, en grym aktivitetssäck. Sjukt skön och smidig att bära.

Sen bar det av. Inledningsvis, vi pratar här om den första timmen och lite till, så var det grymt härligt. På vägen ner mot vändningen kring Norrmjöle passerade jag både natursköna och mindre natursköna platser. Till det sistnämnda räknar jag definitivt bygget av Botniabanan. Damm och motorvrål, samt ren och skär "våldtäkt" på naturen är vad det handlar om, rent estetiskt sett i alla fall.

När jag så började leta mig norrut igen efter ca halva sträckan kom så motvinden. I kombination med en tilltagande trötthet blev det svaga vinden något som ständigt gjorde sig påmind. Pauserna blev fler och fler, men jag skyller så här i efterhand givetvis på att jag var "tvungen" att stanna och fotografera omgivningen.

Ju närmare Umeå jag kom desto tyngre gick det på alla plan. Att jag inte suttit på en sadel annat än under kortare cyklingar det senaste halvåret började nu göra sig påmind. Bakdelen ömmade ordentligt, samtidigt som lårens muskulatur skrek efter mer syre. När jag så kom till Kolbäcksbron med bara drygt en kilometer kvar fick jag syn på en cyklist hundratalet meter framför mig, som såg ut att hålla bra fart. Tävlingsdjävulen inom mig tändes direkt och jag ökade farten. Snart var jag ikapp och förbi, men samtidigt kom mjölksyrachocken. Jag lyckades dock mobilisera de sista krafterna och orkade med nöd och näppe hela vägen hem.

Man kan lugnt säga att jag tog mig lite vatten över huvudet när jag inledde med ett sån långt förstapass. Men det som inte dödar, det härdar!