Utomhusklätterpremiär
Ett långt ord som rubrik är det, helt klart. Det symboliserar även dagens äventyrsaktivitet. Äntligen var det dags. Det alltid något visst med att få köra årets första pass utomhus. Även om jag långt ifrån hunnit klättra mig less på alla plastgrepp som IKSU har att erbjuda så är riktigt klippa något helt annat.
Det började annars inte så bra. SMHI hade lovat lurigt väder, men när fredagen bjöd på strålande sol och värme fanns förhoppningar om en dito lördag. Men glädjen blev kortvarig, för redan på fredagskvällen kom så det snöblandade regnet. Faan, tänkte jag högt.
Efter att ha pratat med Kristoffer på lördagsförmiddagen så kom vi i alla fall fram till att det kunde vara värt ett försök. Vädret var mulet, men med några plusgrader i luften så fanns trots allt chansen till en hyfsat torr klippa.
Snabbt slängde jag i mig två varmkorvar som ett mellanting mellan lunch och frukost, kokade kaffevattnet och avslutade med att smöra två mackor. Därefter bar det av i Saaben, mot Vallberget, beläget vid Tavelsjö, ca tre mil från Umeå.
Väl på plats konstaterade vi att det var mycket snö kvar i skogen, men att någon vandrat stigen upp mot klippan före oss. Efter att ha plumsat och pustat i ca tjugo minuter, var vi så äntligen framme vid klippväggen. En vägg som är förhållandevis bred, kanske 50 meter och har en maxhöjd av 10-12. Vid en snabb inspektion kunde jag se att klippan inte var speciellt blött, och att klättringen definitivt kunde ges en chans. Något senare stod vi på toppen och kunde blicka ner på våra ryggsäckar. Tack vare färdiga firningsankare kunde vi snabbt fästa repet och därefter skynda ner mot klippans fot. Klättringssuget var enormt!
Kristoffer i färd med att knyta in sig
Kristoffer, som inte besökt klippan tidigare, fick ta de första kalla tagen om väggens skrovliga yta. Efter att ha kommit upp ungefär halvvägs fanns möjligheten till en vila, där frusna händer fick nytt liv genom diverse rörelser. Efter det följde leden en liten kam, som senare mynnade ut i ett litet tak. Väl ovanför taket kunde Kristoffer konstatera att leden inte vålat några större bekymmer.
Nu var det min tur, och skorna, som inte använts på hela vintern var nu allt annat än bekväma att bära. Ganska snart kände jag hur både fötter och händer började kylas ner, men uppe vid vilan kunde även jag få värmen åter, åtminstone i fingrarna. Utan bekymmer var jag så uppe vid taket.Efter lite bök så forcerades det med en effektiv men inte så snygg lösning, nämligen knäet.
Nere på marken igen blev det ett snabbt skobyte, och torra sockor på. Omgående så kände jag den mindre trevliga känslan av tår som varit kalla för länge. För ni som inte upplevt, det sticker och gör "aj aj".
Minst lika viktigt som att klättra är den tillhörande matsäcken. En sån dag som denna dag, när kung Bore inte riktigt släppt sitt tag fullt ut, är varm dryck oslagbart. Kaffe eller te spelar ingen roll. Bara den är ordentligt varm så går allt ner.
Något senare och mer lite mer energi och värme i kroppen blev det så dags för omgång två. Samma led, men med annat insteg. Tanken var att jag skulle undvika de stora greppen till förmån för de mindre, allt för att få en större utmaning. Inte heller denna gång stötte jag på några svårigheter. Annat var väl å andran sidan inte att vänta, då svårighetsgraden låg på blott en femma. Även Kristoffers andra ledde till framgång, och vi beslutade oss då för att det fick räcka för dagen.
Kristoffer på väg att lämna Vallberget för denna gången
Efter ytterligare en massa snö innan för byxor och skor kunde vi snart skymta bilen nere vid den snöklädda åkern. Dagens äventyr var slut och vi kunde nöjt styra kosan mot kusten.
Det började annars inte så bra. SMHI hade lovat lurigt väder, men när fredagen bjöd på strålande sol och värme fanns förhoppningar om en dito lördag. Men glädjen blev kortvarig, för redan på fredagskvällen kom så det snöblandade regnet. Faan, tänkte jag högt.
Efter att ha pratat med Kristoffer på lördagsförmiddagen så kom vi i alla fall fram till att det kunde vara värt ett försök. Vädret var mulet, men med några plusgrader i luften så fanns trots allt chansen till en hyfsat torr klippa.
Snabbt slängde jag i mig två varmkorvar som ett mellanting mellan lunch och frukost, kokade kaffevattnet och avslutade med att smöra två mackor. Därefter bar det av i Saaben, mot Vallberget, beläget vid Tavelsjö, ca tre mil från Umeå.
Väl på plats konstaterade vi att det var mycket snö kvar i skogen, men att någon vandrat stigen upp mot klippan före oss. Efter att ha plumsat och pustat i ca tjugo minuter, var vi så äntligen framme vid klippväggen. En vägg som är förhållandevis bred, kanske 50 meter och har en maxhöjd av 10-12. Vid en snabb inspektion kunde jag se att klippan inte var speciellt blött, och att klättringen definitivt kunde ges en chans. Något senare stod vi på toppen och kunde blicka ner på våra ryggsäckar. Tack vare färdiga firningsankare kunde vi snabbt fästa repet och därefter skynda ner mot klippans fot. Klättringssuget var enormt!
Kristoffer i färd med att knyta in sig
Kristoffer, som inte besökt klippan tidigare, fick ta de första kalla tagen om väggens skrovliga yta. Efter att ha kommit upp ungefär halvvägs fanns möjligheten till en vila, där frusna händer fick nytt liv genom diverse rörelser. Efter det följde leden en liten kam, som senare mynnade ut i ett litet tak. Väl ovanför taket kunde Kristoffer konstatera att leden inte vålat några större bekymmer.
Nu var det min tur, och skorna, som inte använts på hela vintern var nu allt annat än bekväma att bära. Ganska snart kände jag hur både fötter och händer började kylas ner, men uppe vid vilan kunde även jag få värmen åter, åtminstone i fingrarna. Utan bekymmer var jag så uppe vid taket.Efter lite bök så forcerades det med en effektiv men inte så snygg lösning, nämligen knäet.
Nere på marken igen blev det ett snabbt skobyte, och torra sockor på. Omgående så kände jag den mindre trevliga känslan av tår som varit kalla för länge. För ni som inte upplevt, det sticker och gör "aj aj".
Minst lika viktigt som att klättra är den tillhörande matsäcken. En sån dag som denna dag, när kung Bore inte riktigt släppt sitt tag fullt ut, är varm dryck oslagbart. Kaffe eller te spelar ingen roll. Bara den är ordentligt varm så går allt ner.
Något senare och mer lite mer energi och värme i kroppen blev det så dags för omgång två. Samma led, men med annat insteg. Tanken var att jag skulle undvika de stora greppen till förmån för de mindre, allt för att få en större utmaning. Inte heller denna gång stötte jag på några svårigheter. Annat var väl å andran sidan inte att vänta, då svårighetsgraden låg på blott en femma. Även Kristoffers andra ledde till framgång, och vi beslutade oss då för att det fick räcka för dagen.
Kristoffer på väg att lämna Vallberget för denna gången
Efter ytterligare en massa snö innan för byxor och skor kunde vi snart skymta bilen nere vid den snöklädda åkern. Dagens äventyr var slut och vi kunde nöjt styra kosan mot kusten.
