Smolk i bägaren
I tisdags ringde en dam från Bostaden upp mig och meddelade att våran ansökan om lägenhetsbyte ej kunde genomföras. Detta på grund av att den andra parten, han med trean, inte skött betalningarna och därmed inte ansågs likvid.
Så nu är det bara börja om från början igen. Att hitta någon annan som vill byta sin tvåa eller trea mot min etta vore helt klart det bästa. Det för att man då kan komma överens om när bytet ska ske, och man då slipper oroa sig över dubbel hyra. Går inte det så måste vi annars alltså försöka hitta något nytt, antingen hos Bostaden, vilket då gör att vi måste "offra" Cissis kötid. Alternativ två är att leta hos andra fastighetsbolag. Oavsett vilken av dessa två sista förslag som vi tar, innebär det att min lägenhet måste sägas upp, gärna nu innan söndag.
Det som på förhand kändes så bra, med ny och stor lägenhet, har ni bara inneburit en massa krångel. Visst kommer det säkerligen att lösa sig, men inte helt utan ansträngning från vår sida.
En trea tack!
Nu är det mer eller mindre klart. Från och med första september är det tanken att vi ska husera i en trea på dryga 80 kvm. Jag och Cissi var för bara några minuter sedan och fick underskrift av den andra parten att bytet blir av. Nu är det bara upp till Bostaden att sköta resten. Jag lämnar alltså min stora etta på 55.5 kvm efter bara drygt ett halvårs boende.
Det som vi rätt snart insåg då vi inspekterade lägenheten var de att både sovrummen samt köket behöver sig en omgång nya tapeter. Om det blir vi som får stå för den kostnaden eller inte låter jag ännu vara osagt. Jag har i alla fall mailat kvartersvärden som har bestämmanderätten i frågan. Förhoppningen är att tapeterna visar sig vara tillräckligt gamla för att räknas som avskrivna. Då får vi allt omgjort "gratis".
Utöver standard så är den utrustad med både diskmaskin och tvättmaskin. Just diskmaskin känns som en riktigt bekväm grej att ha. Inga mer diskberg fortsättningsvis med andra ord!
Senast jag bodde i en sådan stor lägenhet var annars under mina två första år i Umeå, och då handlade det om fyror, fördelat på tre personer. Nu blir det alltså samma yta, fast bara på två. Snacka om lyx!
En aktiv söndag i Umeå
Igår kl. 10.00 gjorde jag "riktig" tävlingspremiär efter nästan ett och ett halvt års frånvaro från tävlingsorienteringen. Jag skriver riktig eftersom fjolårets tre starter i öppna klasser inte räknas enligt mig. Ut på första sträckan i denna tvåmannastafett fick jag efter en bra start hålla ledningen några minuter. Men vid andra kontrollen, som var gafflad*, blev det en liten krok och jag fick se mig passerad av några löpare. Ganska snart var dock min klunga ikapp, anförd av mig, och vi kunde tuffa på i hyfsad fart utan några större bommar. Tyvärr så bommade jag och klungan mellan en och två minuter på kontroll nio och tio. Här trodde jag att loppet var kört, då en viss f.d VM-guldmedaljör även fanns med på startsträckan. Väl vid växling så kunde jag konstatera att jag som fjärde löpare över linjen bara var dryga minuten efter. Bra det trots allt. Ut skickade jag Thomas, för dagen "hitflugen" från Piteå för att bidra med snabba ben. Hans korta andrasträcka mätte bara dryga 1.5km, så den skulle gå fort att avverka. När så två första lagen kom in till växling och jag fortfarande inte såg till någon Thomas hörde jag en av UOK-tränarna ropa upprepade gånger:
Thomas står och väntar på dig!
Jag vet egentligen inte vad som hände, men trots att jag stod bara några meter från växlingsfållan lyckades jag varken se eller höra Thomas försök att påkalla min uppmärksamhet. Efter att ha stått där ungefär en minut, enligt honom själv, tog han så kartan och begav sig själv ut på nästa sträcka. När jag så fick reda på vad som hade hänt kunde jag direkt konstatera att resultatet för våran del skulle bli en diskvalifikation. Fel person på fel sträcka, dessutom utan att "stämpla ut" mellan gångerna.
Eftersom sträckfördelningen såg ut enligt följande, 4km - 1.6km - 1.6km - 4km, fick då Thomas två korta, och jag de två längre. När så Thomas kom in till växel en andra gång var jag beredd och kunde lite skamset ge mig ut igen. Uppskattningsvis hade jag dryga närmare tre minuter upp till den bortflyende landslagstjejen, men bara tio sekunder ner till IFK-löparen. Med andra ord fanns det bara en fart och det var max!
Jag kom snabbt in i kartan och fick första skärmen helt perfekt. Förutom en liten krok på knappa minuten på andra ,flöt det detta varv på riktigt bra, och efter drygt halva banan var IFK-löparen ordentligt avhäng. Två kontroller senare fick jag så för första gången se ryggen på ledaren. Nu var det jakt som gällde! Tre kontroller innan mål hade jag lyckats krympa avståndet till någonstans mellan 10-15 sekunder, men jag kände mig vid det här laget lite trött. När jag så missade stämpeln på nästa sista, och fick stanna upp, trodde jag att slaget var förlorat. Väl vid sista kunde jag uppskatta differensen till knappa tio sekunder. Upploppet var rejält tufft, förvisso bara dryga hundra meter, men med konstant stigning hela vägen in till mållinjen. Efter halva backen såg jag så hur hon mattades och bara metern innan mål kunde jag pressa mig upp jämnsides och klyva linjen exakt samtidigt. Trots att vi var "diskade" sedan länge var detta ett bra formbesked. Bästa sträcktid med dryga en och en halv minut inräknat alla löpare på sträcka 1 och 4.
* = gaffling innebär i orienteringssammanhang att två eller flera kontroller används parrarellt för att få en spridning på löparna
Väl hemma igen blev det en snabb lunch och bara några minuters vila innan nästa aktivitet tog vid. Cissi föreslog en längre skogspromenad runt Grössjöns naturreserevat. Något som jag förstås inte ville tacka nej till, då skogen är fantastiskt mysig och stigarna fina. Efter att ha cyklat några minuter bort till Carlshem där skogen tar vid kunde vi skymta stigen där vandringen skulle ta sin början. Kartfantast som jag är fick givetvis Carlshemskartan följa med, trots att jag sprungit i dessa skogar i flera års tid.
Naturreservatet bjuder på ett par olika vandringsleder som både är uppmärkta i terrängen samt på kartan. Man kan välja att ansluta på dessa stigar från en rad olika platser. Utöver det finns utplacerade spångar på de partier som anses blöta eller svårvandrade. Miljömässigt stöter man på allt från riktigt urskog till vidsträckta myrar. Längst bort i reservatet från stan sett kommer man till Grössjön, en liten pöl inbäddat av både gran och tall. Runt sjön finns ett flertal grillstäder utplacerade som fritt kan nyttjas av allmänheten.
När vi hade gått knappt halva tiden började så de första dropparna falla. Snart övergick dock regnet till att likna mer hagel, något som gjorde att vi klarade oss från den värsta vätan. Som tur var skyddade de höga granarna oss från det mesta av nederbörden. Efter nästan två timmars vandrade var vi åter vid cyklarna, glada och nöjda.
Summering av de senaste veckorna
Det blev ett litet uppehåll från allt skrivande p g a en motivationssvacka. Nu är jag dock tillbaka och ska förhoppningsvis orka med att uppdatera sidan mer regelbundet.
För ganska precis två veckor sen hade jag Jens på besök. Efter att ha pratat om ett "miniträningsläger" tidigare så bestämde han sig för att komma ner och njuta av barmarken. Dag ett bestod av ett längre crosspass, dryga fem mil på hojen och knappa en timme i skogen springandes. Ett kanonfint pass i perfekt vårväder.
För ganska precis två veckor sen hade jag Jens på besök. Efter att ha pratat om ett "miniträningsläger" tidigare så bestämde han sig för att komma ner och njuta av barmarken. Dag ett bestod av ett längre crosspass, dryga fem mil på hojen och knappa en timme i skogen springandes. Ett kanonfint pass i perfekt vårväder.
Årets första orm höll på att bli mosad av mina OL-skor
Eftermiddagen gick i klättringen tecken där jag, Jens och Kristoffer besökte Skravel, fält 2. Inga stordåd tyvärr, men några bra timmar blev det med ömmande fingrar som följd.
Kvällen avslutades senare med grillning och en eller flera folköl.
Kvällen avslutades senare med grillning och en eller flera folköl.
Nästa morgon och upp med tuppen, nästan i alla fall. På schemat stod ett längre cykelpass med ett ev. kortare stopp för lite bouldering. Planen gick ut att cykla bort till Håkmark och sen tillbaka mot stan via Ringvägen österut. Väl där så kunde vi konstatera att grusvägen var allt annat än bar, och efter bara hundra meters misär bland is och snö tvingades vi kapitulera. Istället vände vi hojarna och tog och snabbt vidare till det närliggande boulderområdet. Med endast skor, krita och ett liggunderlag blev det inte så mycket gjort, men bättre det än inget alls. Hemfärden gick i hyfsat tempo, och det inte p g a starka ben, utan snarare mycket tackvare medvind och mycket nedförs.
Kvällspasset, tillika det sista under dessa två intensiva dagar blev en korridor-orientering i hemmaterräng, på Carlshem. Med sega ben begav vi oss ut på den skapligt långa banan, som senare visade sig bli blöt och kall. Smart nog (inte) så valde vi att bryta längst bort, och fick då springa lika långt som om vi kört hela banan. Bra tänkt där!
Efter att ha lämnat av Jens på tåget tidigt på onsdag morgon så stod nästa aktivitet för dörren. Nämligen bilkörning upp till födelsestaden Piteå. Jag och Cissi bestämde oss med rätt kort varsel att ta några lugna dagar uppe i norr. I och med att det var Valborg och fint väder så tog vi på kvällen oss en tur ner till stan för att kolla in det traditionella "Kanalsimmet". Efter den korta turen blev det en fin och god avslutning med grillning hos Cissis föräldrar.
Kvällspasset, tillika det sista under dessa två intensiva dagar blev en korridor-orientering i hemmaterräng, på Carlshem. Med sega ben begav vi oss ut på den skapligt långa banan, som senare visade sig bli blöt och kall. Smart nog (inte) så valde vi att bryta längst bort, och fick då springa lika långt som om vi kört hela banan. Bra tänkt där!
Efter att ha lämnat av Jens på tåget tidigt på onsdag morgon så stod nästa aktivitet för dörren. Nämligen bilkörning upp till födelsestaden Piteå. Jag och Cissi bestämde oss med rätt kort varsel att ta några lugna dagar uppe i norr. I och med att det var Valborg och fint väder så tog vi på kvällen oss en tur ner till stan för att kolla in det traditionella "Kanalsimmet". Efter den korta turen blev det en fin och god avslutning med grillning hos Cissis föräldrar.
Mycket publik i Badhusparken
Resterande tiden i Piteå bestod av diverse utflykter, bland annat ut till Jävre där det finns en del intressanta boulders. Uppe på Högberget kunde vi förstås inte hålla oss från att grilla lite. På bilden nedan är jag i full färd med att klyva några vedklabbar.
Resterande tiden i Piteå bestod av diverse utflykter, bland annat ut till Jävre där det finns en del intressanta boulders. Uppe på Högberget kunde vi förstås inte hålla oss från att grilla lite. På bilden nedan är jag i full färd med att klyva några vedklabbar.
Kanonväder med mycket sol och en klarblå himmel gjorde fotograferandet allt annat än enkelt. Men med hjälp av lite upplättnadsblixt och exponeringskompensation gick det att få bra bilder ändå.
Nu är vi sedan en tid tillbaka i ett Umeå som för tillfället bjuder på rena höstvädret. Igår när vi var ute och gick på förmiddagen hann det med att hagla en stund, för att något senare vara klart igen. När vi närmade oss hemmet kom så en gnutta snö, som vi verkligen hoppas blir den sista på bra länge. Tyvärr lovar SMHI fortsatt kyla, så de riktiga vårkänslorna kanske får dröja en stund till.
Något av en mångsysslare
Att jag är en grabb med många järn i elden har jag alltid vetat. När jag föregående vecka höll på att plocka ihop lite saker som skulle få följa med ner till Umeå fick jag det svart på vitt om man säger så.
På bilden ses utan rangordning följande saker:
Sommardäck till bilen - Fyra stycken
Rullskidor
Crashpad - klättermadrass
Klätterskor
Kritpåse
Orienteringsskor
Flugspö - Två stycken
Haspelspö
Draglåda
Ryggsäck - innehållande klätterrep och annat
Vadarbyxor & Vadaskor
Flugfiskeväska
Multikök, gas, sprit och kastruller
Frisbeegolf-discar
Allt som allt, en salig blandning=)
På bilden ses utan rangordning följande saker:
Sommardäck till bilen - Fyra stycken
Rullskidor
Crashpad - klättermadrass
Klätterskor
Kritpåse
Orienteringsskor
Flugspö - Två stycken
Haspelspö
Draglåda
Ryggsäck - innehållande klätterrep och annat
Vadarbyxor & Vadaskor
Flugfiskeväska
Multikök, gas, sprit och kastruller
Frisbeegolf-discar
Allt som allt, en salig blandning=)
Simning
Sitter och dåsar av trötthet efter att ha spenderat ungefär en timme på IKSU och i dess simbassäng. Senast jag simmade inomhus var bra länge sen, om jag inte minns helt galet så var det våren 2004. Nu var det alltså dags igen, och denna gång med distanspass som inriktning. Det var annars Cissi som föregående vecka kläckte idén om att vi borde åka iväg och simma lite. Sagt och gjort, idag blev det av.
Efter att ha segat lite onödigt mycket innan kom jag ut till bassängen och kunde konstatera att hon redan simmat fyra längder. Jag "kastade" mig snabbt och hade Cissi kanske 15 meter framför mig. Jag trodde första att jag skulle äta ikapp avståndet snabbt, men så blev definitivt inte fallet. När jag så gjorde det efter ett bra tag sa hon att hon siktade på minst 40 längder, alltså en kilometer. Jag tyckte detta lät mycket med körde i alla fall på med god min. När jag så började närma mig det uppsatta målet sa så Cissi, vi kör 80! Hmm, tänkte jag och klev upp ur vattnet för att kolla in bubbelpoolen. När jag konstaterat att den inte var på för stunden fanns två val, stå uppe på land och frysa, eller hoppa i och simma mer. Valet blev nr två. Så jag hängde på tjejen, och varv efter varv lades till handlingarna. När så den åttionde längden för hennes del var avklarad, kände även jag mig nöjd med mina ca sjuttio.
Avslutningen på detta besök blev kanske tio minuter i den tidigare inspekterade poolen, något som definitivt var en bra avslutning på ett givande och ovant träningspass. Det blir fler framöver!
Efter att ha segat lite onödigt mycket innan kom jag ut till bassängen och kunde konstatera att hon redan simmat fyra längder. Jag "kastade" mig snabbt och hade Cissi kanske 15 meter framför mig. Jag trodde första att jag skulle äta ikapp avståndet snabbt, men så blev definitivt inte fallet. När jag så gjorde det efter ett bra tag sa hon att hon siktade på minst 40 längder, alltså en kilometer. Jag tyckte detta lät mycket med körde i alla fall på med god min. När jag så började närma mig det uppsatta målet sa så Cissi, vi kör 80! Hmm, tänkte jag och klev upp ur vattnet för att kolla in bubbelpoolen. När jag konstaterat att den inte var på för stunden fanns två val, stå uppe på land och frysa, eller hoppa i och simma mer. Valet blev nr två. Så jag hängde på tjejen, och varv efter varv lades till handlingarna. När så den åttionde längden för hennes del var avklarad, kände även jag mig nöjd med mina ca sjuttio.
Avslutningen på detta besök blev kanske tio minuter i den tidigare inspekterade poolen, något som definitivt var en bra avslutning på ett givande och ovant träningspass. Det blir fler framöver!
21
Black Jack är ett kortspel som liksom Texas Hold ém som spelas världen över. Båda dessa spel kanske man framför allt förknippar med Casino, och då givetvis Las Vegas. Filmen "21" som jag och Cissi såg på bio igår, handlar om fem MIT-studenter som tjänar storkovan på att spela Black Jack i Las Vegas. För att kunna göra sig dessa stora summor har de skapat ett system som bygger på att det räknar antalet kort, och dess olika världen. Eftersom man i detta kortspel inte blandar om korten efter varje hand, kan de utifrån sitt systematiska tankesätt räkna ut hur många bra kort som finns kvar i spel. Givetvis så går det bra till en början för dessa personer, men som ni förstår, så kan ju inte en sån här story sluta med ideligen vinst. De blir givetvis påkommna med sitt systematiska "fusk" och förlorar både vänner, pengar och förtroende. En helt klart sevärd film som aldrig blir seg eller så. Den får fyra "A" av fem möjliga.
'
Grillning
Med anledning av det fina väder som på sistone smugit sig in över vår norra landsände bestämde vi, jag och Cissi alltså, för att göra grillpremiär. Eftersom vi både saknade en grill, samt något lämpligt att lägga på grillen, blev förmiddagens uppgift att skaffa fram dessa. Efter att ha surfat runt lite på nätet konstaterade vi att ÖB:s klotgrill för 99:- var ett klipp, helt utan konkurrens prismässigt. För anhalt blev med andra ord denna lågpriskedja, där lite andra småprylar fick slinka ner i kundvagnen. Därefter tog vi sikte på Coop ute på Ersboda. Cissi hade varit duktig och skrivit ner en lista på allehanda måltider som hon ville prova på. Handlingen gick därmed väldigt smidigt, långt mycket bättre än om vi bara kört på känn Väl vid kassan och med pengarna i handen så slutade allt på knappa 850:-.
Tillbaka i lägenheten blev det en lättare lunch. Cissi tog därefter tag i marinderandet av fläskfilén och alla de grönsöker som också skulle grillas. Efter det så tog vi oss en cykeltur förbi Cissis lägenhet, där grillspett plockades upp i farten. Eftersom jag glömt bort att tändvätska också kan vara bra vid grillning fick det även bli ett besök på en närliggande livsmedelbutik. Via Universitetsområdet tog vi oss så tillbaka till betongghettot Ålidhem, där jag sedan några dagar är folkbokförd.
Fördelningen av sysslor blev enligt denna. Cissi ansvarade för förberedelserna av själva maten, det vill säga påträdande av alla godsaker på grillspeten. Jag skruvade hyfsat snabbt ihop grillen, och fick därefter lite hjälp på traven att fixa med kol och tändvätska. Sen var det bara att vänta. Glöden infann sig snabbare än väntat, och inte all t för långt senare kunde vi njuta av årets första utomhusgrillade mat.
Tillbaka i lägenheten blev det en lättare lunch. Cissi tog därefter tag i marinderandet av fläskfilén och alla de grönsöker som också skulle grillas. Efter det så tog vi oss en cykeltur förbi Cissis lägenhet, där grillspett plockades upp i farten. Eftersom jag glömt bort att tändvätska också kan vara bra vid grillning fick det även bli ett besök på en närliggande livsmedelbutik. Via Universitetsområdet tog vi oss så tillbaka till betongghettot Ålidhem, där jag sedan några dagar är folkbokförd.
Fördelningen av sysslor blev enligt denna. Cissi ansvarade för förberedelserna av själva maten, det vill säga påträdande av alla godsaker på grillspeten. Jag skruvade hyfsat snabbt ihop grillen, och fick därefter lite hjälp på traven att fixa med kol och tändvätska. Sen var det bara att vänta. Glöden infann sig snabbare än väntat, och inte all t för långt senare kunde vi njuta av årets första utomhusgrillade mat.
Vi hade betydligt fler grönsakssorter än dessa, men det fick inte plats på bild denna gång
En premiär med blodsmak
Igår var det så dags för det efterlängtade cykelpremiären. Vädermässigt så kunde jag inte ha valt en bättre dag, nära 10 grader och strålande sol, samt svag vind.
Innan själva cykligen fanns dock lite att ordna. Bland annat så skulle vinterdäcken avlägsnas till förmån får betydligt mer lättrampade sommardäck. Just däckbyte är något jag tidigare fasta för, i och med att jag aldrig kommit överens med UST-principen. Däcken har tidigare varit mer eller mindre omöjliga att kränga på, men denna dag gick det som en dans. Därefter monterade jag på skärmar fram och bak, allt för att slippa se ut som något som tappats bakom harven.
När jag så var mer eller mindre klar för att ge mig ut insåg jag att mina vätskeflaskor av modell "passa-i-flaskstället" fanns kvar i Piteå. Det fick bli en liten MER, fylld med vatten, som förpassades till ryggsäckens skyddande vrå. Säcken är förövrigt en Lundhags T12, en grym aktivitetssäck. Sjukt skön och smidig att bära.
Sen bar det av. Inledningsvis, vi pratar här om den första timmen och lite till, så var det grymt härligt. På vägen ner mot vändningen kring Norrmjöle passerade jag både natursköna och mindre natursköna platser. Till det sistnämnda räknar jag definitivt bygget av Botniabanan. Damm och motorvrål, samt ren och skär "våldtäkt" på naturen är vad det handlar om, rent estetiskt sett i alla fall.
När jag så var mer eller mindre klar för att ge mig ut insåg jag att mina vätskeflaskor av modell "passa-i-flaskstället" fanns kvar i Piteå. Det fick bli en liten MER, fylld med vatten, som förpassades till ryggsäckens skyddande vrå. Säcken är förövrigt en Lundhags T12, en grym aktivitetssäck. Sjukt skön och smidig att bära.
Sen bar det av. Inledningsvis, vi pratar här om den första timmen och lite till, så var det grymt härligt. På vägen ner mot vändningen kring Norrmjöle passerade jag både natursköna och mindre natursköna platser. Till det sistnämnda räknar jag definitivt bygget av Botniabanan. Damm och motorvrål, samt ren och skär "våldtäkt" på naturen är vad det handlar om, rent estetiskt sett i alla fall.
När jag så började leta mig norrut igen efter ca halva sträckan kom så motvinden. I kombination med en tilltagande trötthet blev det svaga vinden något som ständigt gjorde sig påmind. Pauserna blev fler och fler, men jag skyller så här i efterhand givetvis på att jag var "tvungen" att stanna och fotografera omgivningen.
Ju närmare Umeå jag kom desto tyngre gick det på alla plan. Att jag inte suttit på en sadel annat än under kortare cyklingar det senaste halvåret började nu göra sig påmind. Bakdelen ömmade ordentligt, samtidigt som lårens muskulatur skrek efter mer syre. När jag så kom till Kolbäcksbron med bara drygt en kilometer kvar fick jag syn på en cyklist hundratalet meter framför mig, som såg ut att hålla bra fart. Tävlingsdjävulen inom mig tändes direkt och jag ökade farten. Snart var jag ikapp och förbi, men samtidigt kom mjölksyrachocken. Jag lyckades dock mobilisera de sista krafterna och orkade med nöd och näppe hela vägen hem.
Man kan lugnt säga att jag tog mig lite vatten över huvudet när jag inledde med ett sån långt förstapass. Men det som inte dödar, det härdar!
Summa sumarum:
49,88km
2:01:22
24,68km/h
Övrigt: Träningsvärk
Kortbedrägeri
Idag när jag just hemkommen till Umeå satte mig ner för att äta en lättare lunch passade jag på att vittja mailboxen. Döm om min förvåning när jag fått ett mai från paypal (en tjänst som fungerar som mellanhand när man handlar över nätet, och främst då på eBay). I mailet framgick det att nästan 5000:- var krediterat mitt VISA-kort, för köp av en iPhone via eBay. Min första tanke var att det var ett skämtmail av något slag. Men av ren nyfikenhet så loggade jag ändå in på min internetbank och möttes av ett konto vars innehåll minskat rejält. Vad i helvete, var min första tanke. Någon har på något märkligt sätt tagit sig in på paypalkonto och använt det för eget bruk. Snabbt bytte jag paypal-lösenord och ringde därefter till Swedbank. Omedelbart så spärrade jag mitt nuvarande VISA-kort och bad om att få ett nytt hemskickat, 5-10 arbetsdagar skulle det ta.
Därefter tog jag snabbt upp telefonen och slog Paypals support-nummer, där jag möttes av en engelsktalande person. Jag förklarade mitt ärende och fick uppge en massa kontorelaterade uppgifter. Min halvkassa engelska till trots lyckades jag göra mig begriplig. Fick till svar att det genast skulle ta tag i ärendet och upprätta en "utredning".
Därefter bar det i illfart iväg till det lokala bankkontoret för att göra en kortreklamation. Där fick jag veta att betalning redan var bekräftad, så det gick tyvärr inte att stoppa den här och nu. Men efter lite pappersskrivande hit och dit så var i alla fall reklamation genomfärd. För att den skulle bli officiell behövdes dock en polisanmälan som styrkte brottet, varför jag omgående begav mig till huset där farbror blå huserar.
Efter att ha suttit ner en bra stund fick jag så äntligen träffa en handläggare. Till en början kändes det mest som om pappersarbetet bara skulle resultera i något att visa upp för banken. Men när jag förklarade att jag hade någon form av adress till "förövaren" så blev det helt plötsligt andra bullar. När personer som nu tyckte att mina pengar var hans/hennes tog sig in på mitt paypal-konto så begicks ett rätt stort fel. Denna person glömde bort att så fort en betalning genomförts skickas ett mail ut till betalaren, i detta fall mig. Där framgår vad köpet gäller och vem som gjort det. En annan sak som också visas är adressen dit saken ska skickas. Där låg missen. Som serverats på ett fat hade jag därmed dennes adress, som dessutom visade sig finnas i polisens personregister. Anmälan skickades därefter ner till den polismyndighet i södra Sverige som får ta över ärendet.
Med lite mer eftertanke så kunde denna person ändrat både email och en massa annat. Nu tror jag i och för sig inte att polisen där nere kommer att lägga mer tid åt ärendet än att det hamnar i papperskorgen, men en polisanmälan ligger ju kvar i systemet. Så lite skada kan man ju alltid hoppas att det gör.
Nu under kvällen har jag fått bekräftat direkt av säljaren att han inte kommer att skicka någon telefon till den uppgivna adressen. Dessutom så plingade nyss ett mail in från paypal, där det framgick att de ska kolla med säljaren så att det är ok med denne att de häver köpet. Så det löser sig nog ändå, men en massa strul har det trots allt inneburit för mig.
Därefter tog jag snabbt upp telefonen och slog Paypals support-nummer, där jag möttes av en engelsktalande person. Jag förklarade mitt ärende och fick uppge en massa kontorelaterade uppgifter. Min halvkassa engelska till trots lyckades jag göra mig begriplig. Fick till svar att det genast skulle ta tag i ärendet och upprätta en "utredning".
Därefter bar det i illfart iväg till det lokala bankkontoret för att göra en kortreklamation. Där fick jag veta att betalning redan var bekräftad, så det gick tyvärr inte att stoppa den här och nu. Men efter lite pappersskrivande hit och dit så var i alla fall reklamation genomfärd. För att den skulle bli officiell behövdes dock en polisanmälan som styrkte brottet, varför jag omgående begav mig till huset där farbror blå huserar.
Efter att ha suttit ner en bra stund fick jag så äntligen träffa en handläggare. Till en början kändes det mest som om pappersarbetet bara skulle resultera i något att visa upp för banken. Men när jag förklarade att jag hade någon form av adress till "förövaren" så blev det helt plötsligt andra bullar. När personer som nu tyckte att mina pengar var hans/hennes tog sig in på mitt paypal-konto så begicks ett rätt stort fel. Denna person glömde bort att så fort en betalning genomförts skickas ett mail ut till betalaren, i detta fall mig. Där framgår vad köpet gäller och vem som gjort det. En annan sak som också visas är adressen dit saken ska skickas. Där låg missen. Som serverats på ett fat hade jag därmed dennes adress, som dessutom visade sig finnas i polisens personregister. Anmälan skickades därefter ner till den polismyndighet i södra Sverige som får ta över ärendet.
Med lite mer eftertanke så kunde denna person ändrat både email och en massa annat. Nu tror jag i och för sig inte att polisen där nere kommer att lägga mer tid åt ärendet än att det hamnar i papperskorgen, men en polisanmälan ligger ju kvar i systemet. Så lite skada kan man ju alltid hoppas att det gör.
Nu under kvällen har jag fått bekräftat direkt av säljaren att han inte kommer att skicka någon telefon till den uppgivna adressen. Dessutom så plingade nyss ett mail in från paypal, där det framgick att de ska kolla med säljaren så att det är ok med denne att de häver köpet. Så det löser sig nog ändå, men en massa strul har det trots allt inneburit för mig.
Ett snöigt Kåbdalis
I lördags bar det så av, mot Kåbdalis, beläget ca 14 mil från södra Norrbottenskusten. Orten som framför allt är känd för sin skidbacke, lockade denna gång med en imponerande snömängd, över 150cm. Just det här med snömängd och hur den mäts brukar i många fall handla om överdrifter, men ju närmare vi kom, desto mer insåg vi att uppgivna djupet definitivt stämde överens med verkligheten.
Från Piteå åkte jag och Magnus. Från ett annat håll, nämligen Luleå, kom ett helt gäng hungriga åkare i form av Engvall*3 samt en stycke Jens. Efter att ha bytt om i värmen i restaurangen framför brasan bar det så av till liftkortsluckan, där vi inhandlade ett dagskort vardera. Notan här slutade på 200:-, något som Simon ansåg vara rena rama rånet. Visst kan det tyckas dyrt, men det är bara att gilla läget de få gånger/ år man löser ett liftkort.
Några få minuter senare nådde vi så toppen, och redan på väg upp hade jag känt en smula nervositet. Efter att ha stått och laddat en stund tog jag så de första svängarna sedan den 28:e januari 2007...det kändes bra! Knäet tyckte det var ok, och även om jag kände mig rejält ringrostig så var det inga problem att stå på i hyfsad fart nedför den flacka pisten. För ni som inte åkt i Kåbdalis förut, det är ju inget Everest direkt. Men just "närheten" till kusten, och den goda snötillgången, gör att backen kan vara värt ett besök eller två.
Efter att ha utforskat de flesta nedfarterna och dessutom testat köra i offpisten insåg vi rätt snart att vi fort skulle bli "lessa" på att åka. Snön i skogen var elak och hård, inget för den puderintresserade med andra ord. Pisterna var förvisso i väldigt fint skick, men de korta nedfarterna och den ringa lutningen gjorde att vi efter några timmars åkning valde att ta ett sista åk och sen dra vidare.
En drygt mil från Kåbdalis ligger Pieski, en liten fläck på kartan omgivet av otaliga sjöar. Där ligger Magnus föräldrars stuga, längst ute på en udde. De sista hundratalet metrarna in till stugan omgavs av snö, snö och snö. Som ni ser på bilden nedan gäller det att hålla tungan rätt i mun när man kör bil, annars blir det lätt att man slår av en backspegel eller två.
Rätt omgående efter att vi anlänt till Pieski blev det så dags för lite manliga aktiviteter. Vi pratar här om skoterkörning och betonglyft. På tal om skoter, så var det inte vilket skitskoter som helst, utan en Ockelbo 600 Original. Alltså en äkta Pistvaktsskoter. Har aldrig varit någon skoterfantast, men det är något visst med färgen orange och namnet Ockelbo.
Efter en sjukt rolig dag med mycket skratt och skoj så avslutade vi med bastubad, folköl och poker. Klockan hade inte hunnit bli särskilt mycket innan alla inblandade sov i godan ro. Dag ett var till ända...
Uppe med tuppen brukar det ju heta. Så var väl kanske inte fallet för oss, men vi lyckades ändå släpa oss upp strax efter åtta. Alla verkade dessutom vara skapligt utvilade, trots det fullspäckade gårdagen.
Efter en hyfsad frukost började så fixandet inför dagens skoterhajk. Eftersom jag, Simon och Jens inte är några pojkar med motorolja i blodet var det inte svårt att ta beslutet att endast en skoter skulle medföras. Magnus, som är en riktigt hejare på att köra, fick därmed agera chaufför åt oss alla. Då en skoter i regel inte rymmer fyra vuxna karlar fick det bli så att jag och Jens tolkade på skidor.
Bortsett från en liten vurpa, där Jens stav höll på att tränga långt upp i ***** på mig, så gick den dryga fem kilometer långa färden bra. Det var en häftig känsla av att kunna surfa puder bakom en skoter, något jag misstänker inte är helt olikt att surfa.
Första sluttningen vi kom till såg på håll bra ut, men tyvärr visade sig pudertäcket bara vara ytligt. Under den fanns otrevlig skare, en puderälskares absoluta mardröm. Trots detta gjorde vi var sitt försök till åk, men vi konstaterade omedelbart att en sluttning i sydläge inte var dagens melodi.
Snabbt flyttades våra blickar norrut, till ett berg beläget ca kilometern från den plats vi nu befann oss på. Vi behövde inte fundera länge innan vi åter susade vidare mot nya äventyr. Väl vid foten av berget upptäckte vi ett skoterspår som försvann bland träden uppför den branta sidan. Gick det verkligen att köra där, frågade vi oss? Med skidorna på ryggen började vi så den branta klättringen.Det dröjde inte många minuter innan vi upptäckte att skotern fått vända. Härifrån och upp till toppen blev det således att gå ospårat, något som trots snödjupet gick bättre än väntat.
Efter att ha pustat ut en stund, och fått på oss skidorna, var det så dags. För min del var detta de första pudersvängarna sen den där dagen i St Anton 2007. Simon, som samlat på sig mer än 50 åkdagar detta året, tog täten och surfade ner genom den bitvis trixiga skogen. Tätt efter följde vi andra. Snön var perfekt, och skogen inte fullt så tät som vi på förhand trott. Nere vi skotern igen så var det bara att börja knata upp igen. Vi ville ha mer!
Ytterligare ett fint åk bestämde jag mig för att ta innan jag var nöjd för dagen. Simon och Magnus gjorde ytterligare två åk, Jens ett. Sista svängarna ner mot skotern valde Simon att lägga väl nära en liten gran, där både grenar och Simon fick sig en törn. Den mjuka snön parerade dock fallet bra, och Simon kunde glatt kravla sig upp från den hål han nyss skapat.
På vägen hem stannade vi till vid ett litet vindskydd, alldeles intill en sjö. Där stod fika och grillning på schemat. Med Magnus som eldansvarig hade vi snart perfekta grillförutsättningar. Kocken bjöd på korv för oss "vanliga" och Veg-burgare till killen från Boden som numera bor i Luleå.
Alla var vi nu nöjd, mätta i magen och med fina åk i benen. Nu var det bara att susa hemåt igen, bort från de vita vidderna och de många sjöarna. Sista minutrarna tolkandes bakom skoter blev kalla, där framför allt händerna sa ifrån. Men inte långt senare kunde vi skymta stugorna på andra sidan sjön, och Magnus lät handen pressa gasreglaget allt hårdare...Äventyret var slut för denna gång...
Från Piteå åkte jag och Magnus. Från ett annat håll, nämligen Luleå, kom ett helt gäng hungriga åkare i form av Engvall*3 samt en stycke Jens. Efter att ha bytt om i värmen i restaurangen framför brasan bar det så av till liftkortsluckan, där vi inhandlade ett dagskort vardera. Notan här slutade på 200:-, något som Simon ansåg vara rena rama rånet. Visst kan det tyckas dyrt, men det är bara att gilla läget de få gånger/ år man löser ett liftkort.
Några få minuter senare nådde vi så toppen, och redan på väg upp hade jag känt en smula nervositet. Efter att ha stått och laddat en stund tog jag så de första svängarna sedan den 28:e januari 2007...det kändes bra! Knäet tyckte det var ok, och även om jag kände mig rejält ringrostig så var det inga problem att stå på i hyfsad fart nedför den flacka pisten. För ni som inte åkt i Kåbdalis förut, det är ju inget Everest direkt. Men just "närheten" till kusten, och den goda snötillgången, gör att backen kan vara värt ett besök eller två.
Efter att ha utforskat de flesta nedfarterna och dessutom testat köra i offpisten insåg vi rätt snart att vi fort skulle bli "lessa" på att åka. Snön i skogen var elak och hård, inget för den puderintresserade med andra ord. Pisterna var förvisso i väldigt fint skick, men de korta nedfarterna och den ringa lutningen gjorde att vi efter några timmars åkning valde att ta ett sista åk och sen dra vidare.
En drygt mil från Kåbdalis ligger Pieski, en liten fläck på kartan omgivet av otaliga sjöar. Där ligger Magnus föräldrars stuga, längst ute på en udde. De sista hundratalet metrarna in till stugan omgavs av snö, snö och snö. Som ni ser på bilden nedan gäller det att hålla tungan rätt i mun när man kör bil, annars blir det lätt att man slår av en backspegel eller två.
Rätt omgående efter att vi anlänt till Pieski blev det så dags för lite manliga aktiviteter. Vi pratar här om skoterkörning och betonglyft. På tal om skoter, så var det inte vilket skitskoter som helst, utan en Ockelbo 600 Original. Alltså en äkta Pistvaktsskoter. Har aldrig varit någon skoterfantast, men det är något visst med färgen orange och namnet Ockelbo.
Efter en sjukt rolig dag med mycket skratt och skoj så avslutade vi med bastubad, folköl och poker. Klockan hade inte hunnit bli särskilt mycket innan alla inblandade sov i godan ro. Dag ett var till ända...
Uppe med tuppen brukar det ju heta. Så var väl kanske inte fallet för oss, men vi lyckades ändå släpa oss upp strax efter åtta. Alla verkade dessutom vara skapligt utvilade, trots det fullspäckade gårdagen.
Efter en hyfsad frukost började så fixandet inför dagens skoterhajk. Eftersom jag, Simon och Jens inte är några pojkar med motorolja i blodet var det inte svårt att ta beslutet att endast en skoter skulle medföras. Magnus, som är en riktigt hejare på att köra, fick därmed agera chaufför åt oss alla. Då en skoter i regel inte rymmer fyra vuxna karlar fick det bli så att jag och Jens tolkade på skidor.
Bortsett från en liten vurpa, där Jens stav höll på att tränga långt upp i ***** på mig, så gick den dryga fem kilometer långa färden bra. Det var en häftig känsla av att kunna surfa puder bakom en skoter, något jag misstänker inte är helt olikt att surfa.
Första sluttningen vi kom till såg på håll bra ut, men tyvärr visade sig pudertäcket bara vara ytligt. Under den fanns otrevlig skare, en puderälskares absoluta mardröm. Trots detta gjorde vi var sitt försök till åk, men vi konstaterade omedelbart att en sluttning i sydläge inte var dagens melodi.
Snabbt flyttades våra blickar norrut, till ett berg beläget ca kilometern från den plats vi nu befann oss på. Vi behövde inte fundera länge innan vi åter susade vidare mot nya äventyr. Väl vid foten av berget upptäckte vi ett skoterspår som försvann bland träden uppför den branta sidan. Gick det verkligen att köra där, frågade vi oss? Med skidorna på ryggen började vi så den branta klättringen.Det dröjde inte många minuter innan vi upptäckte att skotern fått vända. Härifrån och upp till toppen blev det således att gå ospårat, något som trots snödjupet gick bättre än väntat.
Efter att ha pustat ut en stund, och fått på oss skidorna, var det så dags. För min del var detta de första pudersvängarna sen den där dagen i St Anton 2007. Simon, som samlat på sig mer än 50 åkdagar detta året, tog täten och surfade ner genom den bitvis trixiga skogen. Tätt efter följde vi andra. Snön var perfekt, och skogen inte fullt så tät som vi på förhand trott. Nere vi skotern igen så var det bara att börja knata upp igen. Vi ville ha mer!
Ytterligare ett fint åk bestämde jag mig för att ta innan jag var nöjd för dagen. Simon och Magnus gjorde ytterligare två åk, Jens ett. Sista svängarna ner mot skotern valde Simon att lägga väl nära en liten gran, där både grenar och Simon fick sig en törn. Den mjuka snön parerade dock fallet bra, och Simon kunde glatt kravla sig upp från den hål han nyss skapat.
På vägen hem stannade vi till vid ett litet vindskydd, alldeles intill en sjö. Där stod fika och grillning på schemat. Med Magnus som eldansvarig hade vi snart perfekta grillförutsättningar. Kocken bjöd på korv för oss "vanliga" och Veg-burgare till killen från Boden som numera bor i Luleå.
Alla var vi nu nöjd, mätta i magen och med fina åk i benen. Nu var det bara att susa hemåt igen, bort från de vita vidderna och de många sjöarna. Sista minutrarna tolkandes bakom skoter blev kalla, där framför allt händerna sa ifrån. Men inte långt senare kunde vi skymta stugorna på andra sidan sjön, och Magnus lät handen pressa gasreglaget allt hårdare...Äventyret var slut för denna gång...
Monaco och Kåbdalis
Vad har dessa två platser för gemensam nämnare tro? Jag vet faktiskt inte, kan inte komma på några alls. När Cissi åker ner till detta skatteparadis, med ett väldigt tidigt plan imorgon, så gör jag mina sista timmar som day-trader. Sen bär det av på semester för mig, till metropolen Kåbdalis, för att spendera några av de slantar jag tjänat in under mina dryga två månaders jobb.
EPT-finalen i Monte Carlo blir i och med de ca tusen deltagare Europas största turnering. Inköpet hamnade på nätta 10 000 euro, alltså nästan 100 000 kronor. Den som senare står som segrare på fredag om en vecka kommer att kunna inkassera närmnare 30 miljoner kronor. En skaplig summa pengar för att få spela lite kort med andra ord.
Själv så har jag två väldigt viktiga dagar framför mig, nämligen min telemarkscomeback. Inte sedan olyckan den 28:e januari 2007 har jag stått på ett par skidor av den sorten. Det blir med andra ord fantastiskt spännande att se hur bra knäet pallar knäböjandet. En rapport kommer efter helgen, givetvis med bilder.
Senast jag var där så gick det vilt till...
EPT-finalen i Monte Carlo blir i och med de ca tusen deltagare Europas största turnering. Inköpet hamnade på nätta 10 000 euro, alltså nästan 100 000 kronor. Den som senare står som segrare på fredag om en vecka kommer att kunna inkassera närmnare 30 miljoner kronor. En skaplig summa pengar för att få spela lite kort med andra ord.
Själv så har jag två väldigt viktiga dagar framför mig, nämligen min telemarkscomeback. Inte sedan olyckan den 28:e januari 2007 har jag stått på ett par skidor av den sorten. Det blir med andra ord fantastiskt spännande att se hur bra knäet pallar knäböjandet. En rapport kommer efter helgen, givetvis med bilder.
Senast jag var där så gick det vilt till...
Hemma och vänder
Ja, så känns det faktiskt. Igår vid middagstid kom så Cissi hem till Umeå igen efter att ha spenderat några dagar i italienska San Remo. Vädret där fint hela tiden, som mest närmare 20 grader. Mysiga promenader bland gränder och hus hann hon med, samt en hel del poker förstås. Tyvärr så åkte hon ut ur turneringen med endast en kort stund kvar av dag ett, och detta på en riktig bad beat. Killen som synade henne hade ett kort att hoppas på inför rivern, och givetvis så kom just det. Surt, hon som inledde dagen riktigt bra.
Nu på fredag bär det av igen, denna gång till EPT-finalen i skatteparadiset Monaco. Ca 1000 spelare, vilket gör turneringen till Europas största och mest prestigefulla alla kategorier. Denna gång slipper hon resa själv, eftersom Micke varit snäll och valt följa med henne.
Visst kan jag känna en gnutta avundsjuka, men bara lite=)
Utomhusklätterpremiär
Ett långt ord som rubrik är det, helt klart. Det symboliserar även dagens äventyrsaktivitet. Äntligen var det dags. Det alltid något visst med att få köra årets första pass utomhus. Även om jag långt ifrån hunnit klättra mig less på alla plastgrepp som IKSU har att erbjuda så är riktigt klippa något helt annat.
Det började annars inte så bra. SMHI hade lovat lurigt väder, men när fredagen bjöd på strålande sol och värme fanns förhoppningar om en dito lördag. Men glädjen blev kortvarig, för redan på fredagskvällen kom så det snöblandade regnet. Faan, tänkte jag högt.
Efter att ha pratat med Kristoffer på lördagsförmiddagen så kom vi i alla fall fram till att det kunde vara värt ett försök. Vädret var mulet, men med några plusgrader i luften så fanns trots allt chansen till en hyfsat torr klippa.
Snabbt slängde jag i mig två varmkorvar som ett mellanting mellan lunch och frukost, kokade kaffevattnet och avslutade med att smöra två mackor. Därefter bar det av i Saaben, mot Vallberget, beläget vid Tavelsjö, ca tre mil från Umeå.
Väl på plats konstaterade vi att det var mycket snö kvar i skogen, men att någon vandrat stigen upp mot klippan före oss. Efter att ha plumsat och pustat i ca tjugo minuter, var vi så äntligen framme vid klippväggen. En vägg som är förhållandevis bred, kanske 50 meter och har en maxhöjd av 10-12. Vid en snabb inspektion kunde jag se att klippan inte var speciellt blött, och att klättringen definitivt kunde ges en chans. Något senare stod vi på toppen och kunde blicka ner på våra ryggsäckar. Tack vare färdiga firningsankare kunde vi snabbt fästa repet och därefter skynda ner mot klippans fot. Klättringssuget var enormt!
Kristoffer i färd med att knyta in sig
Kristoffer, som inte besökt klippan tidigare, fick ta de första kalla tagen om väggens skrovliga yta. Efter att ha kommit upp ungefär halvvägs fanns möjligheten till en vila, där frusna händer fick nytt liv genom diverse rörelser. Efter det följde leden en liten kam, som senare mynnade ut i ett litet tak. Väl ovanför taket kunde Kristoffer konstatera att leden inte vålat några större bekymmer.
Nu var det min tur, och skorna, som inte använts på hela vintern var nu allt annat än bekväma att bära. Ganska snart kände jag hur både fötter och händer började kylas ner, men uppe vid vilan kunde även jag få värmen åter, åtminstone i fingrarna. Utan bekymmer var jag så uppe vid taket.Efter lite bök så forcerades det med en effektiv men inte så snygg lösning, nämligen knäet.
Nere på marken igen blev det ett snabbt skobyte, och torra sockor på. Omgående så kände jag den mindre trevliga känslan av tår som varit kalla för länge. För ni som inte upplevt, det sticker och gör "aj aj".
Minst lika viktigt som att klättra är den tillhörande matsäcken. En sån dag som denna dag, när kung Bore inte riktigt släppt sitt tag fullt ut, är varm dryck oslagbart. Kaffe eller te spelar ingen roll. Bara den är ordentligt varm så går allt ner.
Något senare och mer lite mer energi och värme i kroppen blev det så dags för omgång två. Samma led, men med annat insteg. Tanken var att jag skulle undvika de stora greppen till förmån för de mindre, allt för att få en större utmaning. Inte heller denna gång stötte jag på några svårigheter. Annat var väl å andran sidan inte att vänta, då svårighetsgraden låg på blott en femma. Även Kristoffers andra ledde till framgång, och vi beslutade oss då för att det fick räcka för dagen.
Kristoffer på väg att lämna Vallberget för denna gången
Efter ytterligare en massa snö innan för byxor och skor kunde vi snart skymta bilen nere vid den snöklädda åkern. Dagens äventyr var slut och vi kunde nöjt styra kosan mot kusten.
Det började annars inte så bra. SMHI hade lovat lurigt väder, men när fredagen bjöd på strålande sol och värme fanns förhoppningar om en dito lördag. Men glädjen blev kortvarig, för redan på fredagskvällen kom så det snöblandade regnet. Faan, tänkte jag högt.
Efter att ha pratat med Kristoffer på lördagsförmiddagen så kom vi i alla fall fram till att det kunde vara värt ett försök. Vädret var mulet, men med några plusgrader i luften så fanns trots allt chansen till en hyfsat torr klippa.
Snabbt slängde jag i mig två varmkorvar som ett mellanting mellan lunch och frukost, kokade kaffevattnet och avslutade med att smöra två mackor. Därefter bar det av i Saaben, mot Vallberget, beläget vid Tavelsjö, ca tre mil från Umeå.
Väl på plats konstaterade vi att det var mycket snö kvar i skogen, men att någon vandrat stigen upp mot klippan före oss. Efter att ha plumsat och pustat i ca tjugo minuter, var vi så äntligen framme vid klippväggen. En vägg som är förhållandevis bred, kanske 50 meter och har en maxhöjd av 10-12. Vid en snabb inspektion kunde jag se att klippan inte var speciellt blött, och att klättringen definitivt kunde ges en chans. Något senare stod vi på toppen och kunde blicka ner på våra ryggsäckar. Tack vare färdiga firningsankare kunde vi snabbt fästa repet och därefter skynda ner mot klippans fot. Klättringssuget var enormt!
Kristoffer i färd med att knyta in sig
Kristoffer, som inte besökt klippan tidigare, fick ta de första kalla tagen om väggens skrovliga yta. Efter att ha kommit upp ungefär halvvägs fanns möjligheten till en vila, där frusna händer fick nytt liv genom diverse rörelser. Efter det följde leden en liten kam, som senare mynnade ut i ett litet tak. Väl ovanför taket kunde Kristoffer konstatera att leden inte vålat några större bekymmer.
Nu var det min tur, och skorna, som inte använts på hela vintern var nu allt annat än bekväma att bära. Ganska snart kände jag hur både fötter och händer började kylas ner, men uppe vid vilan kunde även jag få värmen åter, åtminstone i fingrarna. Utan bekymmer var jag så uppe vid taket.Efter lite bök så forcerades det med en effektiv men inte så snygg lösning, nämligen knäet.
Nere på marken igen blev det ett snabbt skobyte, och torra sockor på. Omgående så kände jag den mindre trevliga känslan av tår som varit kalla för länge. För ni som inte upplevt, det sticker och gör "aj aj".
Minst lika viktigt som att klättra är den tillhörande matsäcken. En sån dag som denna dag, när kung Bore inte riktigt släppt sitt tag fullt ut, är varm dryck oslagbart. Kaffe eller te spelar ingen roll. Bara den är ordentligt varm så går allt ner.
Något senare och mer lite mer energi och värme i kroppen blev det så dags för omgång två. Samma led, men med annat insteg. Tanken var att jag skulle undvika de stora greppen till förmån för de mindre, allt för att få en större utmaning. Inte heller denna gång stötte jag på några svårigheter. Annat var väl å andran sidan inte att vänta, då svårighetsgraden låg på blott en femma. Även Kristoffers andra ledde till framgång, och vi beslutade oss då för att det fick räcka för dagen.
Kristoffer på väg att lämna Vallberget för denna gången
Efter ytterligare en massa snö innan för byxor och skor kunde vi snart skymta bilen nere vid den snöklädda åkern. Dagens äventyr var slut och vi kunde nöjt styra kosan mot kusten.
Lost och Skypes fantastiska funktionalitet
Internet är fantastiskt på många sätt, men visst finns det också många baksidor med detta kommunikationssätt. För många innebär det en förenklad vardag. Ta bara möjligheten att betala räkningar hemifrån istället för att skicka in en massa papper.
Ett av mina absoluta favoritprogram relaterat till internetkommunikation är Skype. Ett genialt "chatt-program), gratis förstås, som även fungerar som telefon mellan olika datorer. En tjänst som är helt kostnadsfri under förutsättning att man ringer dator-dator. Vill man även ha möjligheten att ringa till fasta nummer så betalar man bara in en summa pengar, som man sen kan ringa för. Suveränt om man inte vill ha fast telofoni och dessutom slippa månadsavgift.
De gånger Skype är som allra bäst är när man ska ringa någon som är utomlands. Med vanlig telefon skulle det oftast innebära dyra samtalskostnader för personen som ringer från utlandet till Sverige. Med Skype så kan man prata på utan att behöva tänka på att pengarna i rasande fart försvinner från ens konto. Det enda som behövs är en dator samt en uppkoppling.
Nu när Cissi gör sin andra pokerturnering, denna gång i Italien, är Skype kommunikationsverktyget som gäller till 99%. I nödfall blir det ett eller annat SMS, men sånt kostar ju som bekant.
Eftersom jag den senaste tiden blivit en riktigt Lost-freak har jag och Cissi avslutat dagen med att se ett eller flera avsnitt av denna TV-serie. Och får att inte bryta denna trend nu när hon är borta har vi gjort enligt följande:
1. Jag laddar över det aktuella avsnittet från min stationära till min bärbara dator.
2. Skickar avsnittet till Cissi via Skype (tar långt tid, ca 90min då hotellets nät inte är så snabbt)
3. När det är gjort så ringer jag upp henne, kollar av så att vi har mediespelaren igång. Därefter räknar vi upp till tre, och startar därefter omgående dagens avsnitt.
Detta gör att vi ser filmerna exakt samtidigt, och dessutom kan prata med varandra via den öppna telefonkontaktet. Fantastiskt!!
Ett av mina absoluta favoritprogram relaterat till internetkommunikation är Skype. Ett genialt "chatt-program), gratis förstås, som även fungerar som telefon mellan olika datorer. En tjänst som är helt kostnadsfri under förutsättning att man ringer dator-dator. Vill man även ha möjligheten att ringa till fasta nummer så betalar man bara in en summa pengar, som man sen kan ringa för. Suveränt om man inte vill ha fast telofoni och dessutom slippa månadsavgift.
De gånger Skype är som allra bäst är när man ska ringa någon som är utomlands. Med vanlig telefon skulle det oftast innebära dyra samtalskostnader för personen som ringer från utlandet till Sverige. Med Skype så kan man prata på utan att behöva tänka på att pengarna i rasande fart försvinner från ens konto. Det enda som behövs är en dator samt en uppkoppling.
Nu när Cissi gör sin andra pokerturnering, denna gång i Italien, är Skype kommunikationsverktyget som gäller till 99%. I nödfall blir det ett eller annat SMS, men sånt kostar ju som bekant.
Eftersom jag den senaste tiden blivit en riktigt Lost-freak har jag och Cissi avslutat dagen med att se ett eller flera avsnitt av denna TV-serie. Och får att inte bryta denna trend nu när hon är borta har vi gjort enligt följande:
1. Jag laddar över det aktuella avsnittet från min stationära till min bärbara dator.
2. Skickar avsnittet till Cissi via Skype (tar långt tid, ca 90min då hotellets nät inte är så snabbt)
3. När det är gjort så ringer jag upp henne, kollar av så att vi har mediespelaren igång. Därefter räknar vi upp till tre, och startar därefter omgående dagens avsnitt.
Detta gör att vi ser filmerna exakt samtidigt, och dessutom kan prata med varandra via den öppna telefonkontaktet. Fantastiskt!!
