andos

I lördags bar det så av, mot Kåbdalis, beläget ca 14 mil från södra Norrbottenskusten. Orten som framför allt är känd för sin skidbacke, lockade denna gång med en imponerande snömängd, över 150cm. Just det här med snömängd och hur den mäts brukar i många fall handla om överdrifter, men ju närmare vi kom, desto mer insåg vi att uppgivna djupet definitivt stämde överens med verkligheten.



Från Piteå åkte jag och Magnus. Från ett annat håll, nämligen Luleå, kom ett helt gäng hungriga åkare i form av Engvall*3 samt en stycke Jens. Efter att ha bytt om i värmen i restaurangen framför brasan bar det så av till liftkortsluckan, där vi inhandlade ett dagskort vardera. Notan här slutade på 200:-, något som Simon ansåg vara rena rama rånet. Visst kan det tyckas dyrt, men det är bara att gilla läget de få gånger/ år man löser ett liftkort.

Några få minuter senare nådde vi så toppen, och redan på väg upp hade jag känt en smula nervositet. Efter att ha stått och laddat en stund tog jag så de första svängarna sedan den 28:e januari 2007...det kändes bra! Knäet tyckte det var ok, och även om jag kände mig rejält ringrostig så var det inga problem att stå på i hyfsad fart nedför den flacka pisten. För ni som inte åkt i Kåbdalis förut, det är ju inget Everest direkt. Men just "närheten" till kusten, och den goda snötillgången, gör att backen kan vara värt ett besök eller två.

Efter att ha utforskat de flesta nedfarterna och dessutom testat köra i offpisten insåg vi rätt snart att vi fort skulle bli "lessa" på att åka. Snön i skogen var elak och hård, inget för den puderintresserade med andra ord. Pisterna var förvisso i väldigt fint skick, men de korta nedfarterna och den ringa lutningen gjorde att vi efter några timmars åkning valde att ta ett sista åk och sen dra vidare.

En drygt mil från Kåbdalis ligger Pieski, en liten fläck på kartan omgivet av otaliga sjöar. Där ligger Magnus föräldrars stuga, längst ute på en udde. De sista hundratalet metrarna in till stugan omgavs av snö, snö och snö. Som ni ser på bilden nedan gäller det att hålla tungan rätt i mun när man kör bil, annars blir det lätt att man slår av en backspegel eller två.



Rätt omgående efter att vi anlänt till Pieski blev det så dags för lite manliga aktiviteter. Vi pratar här om skoterkörning och betonglyft. På tal om skoter, så var det inte vilket skitskoter som helst, utan en Ockelbo 600 Original. Alltså en äkta Pistvaktsskoter. Har aldrig varit någon skoterfantast, men det är något visst med färgen orange och namnet Ockelbo.



Efter en sjukt rolig dag med mycket skratt och skoj så avslutade vi med bastubad, folköl och poker. Klockan hade inte hunnit bli särskilt mycket innan alla inblandade sov i godan ro. Dag ett var till ända...

Uppe med tuppen brukar det ju heta. Så var väl kanske inte fallet för oss, men vi lyckades ändå släpa oss upp strax efter åtta. Alla verkade dessutom vara skapligt utvilade, trots det fullspäckade gårdagen.

Efter en hyfsad frukost började så fixandet inför dagens skoterhajk. Eftersom jag, Simon och Jens inte är några pojkar med motorolja i blodet var det inte svårt att ta beslutet att endast en skoter skulle medföras. Magnus, som är en riktigt hejare på att köra, fick därmed agera chaufför åt oss alla. Då en skoter i regel inte rymmer fyra vuxna karlar fick det bli så att jag och Jens tolkade på skidor.

Bortsett från en liten vurpa, där Jens stav höll på att tränga långt upp i ***** på mig, så gick den dryga fem kilometer långa färden bra. Det var en häftig känsla av att kunna surfa puder bakom en skoter, något jag misstänker inte är helt olikt att surfa.



Första sluttningen vi kom till såg på håll bra ut, men tyvärr visade sig pudertäcket bara vara ytligt. Under den fanns otrevlig skare, en puderälskares absoluta mardröm. Trots detta gjorde vi var sitt försök till åk, men vi konstaterade omedelbart att en sluttning i sydläge inte var dagens melodi.

Snabbt flyttades våra blickar norrut, till ett berg beläget ca kilometern från den plats vi nu befann oss på. Vi behövde inte fundera länge innan vi åter susade vidare mot nya äventyr. Väl vid foten av berget upptäckte vi ett skoterspår som försvann bland träden uppför den branta sidan. Gick det verkligen att köra där, frågade vi oss? Med skidorna på ryggen började vi så den branta klättringen.Det dröjde inte många minuter innan vi upptäckte att skotern fått vända. Härifrån och upp till toppen blev det således att gå ospårat, något som trots snödjupet gick bättre än väntat.

Efter att ha pustat ut en stund, och fått på oss skidorna, var det så dags. För min del var detta de första pudersvängarna sen den där dagen i St Anton 2007. Simon, som samlat på sig mer än 50 åkdagar detta året, tog täten och surfade ner genom den bitvis trixiga skogen. Tätt efter följde vi andra. Snön var perfekt, och skogen inte fullt så tät som vi på förhand trott. Nere vi skotern igen så var det bara att börja knata upp igen. Vi ville ha mer!



Ytterligare ett fint åk bestämde jag mig för att  ta innan jag var nöjd för dagen. Simon och Magnus gjorde ytterligare två åk, Jens ett. Sista svängarna ner mot skotern valde Simon att lägga väl nära en liten gran, där både grenar och Simon fick sig en törn. Den mjuka snön parerade dock fallet bra, och Simon kunde glatt kravla sig upp från den hål han nyss skapat.

På vägen hem stannade vi till vid ett litet vindskydd, alldeles intill en sjö. Där stod fika och grillning på schemat. Med Magnus som eldansvarig hade vi snart perfekta grillförutsättningar. Kocken bjöd på korv för oss "vanliga" och Veg-burgare till killen från Boden som numera bor i Luleå.



Alla var vi nu nöjd, mätta i magen och med fina åk i benen. Nu var det bara att susa hemåt igen, bort från de vita vidderna och de många sjöarna. Sista minutrarna tolkandes bakom skoter blev kalla, där framför allt händerna sa ifrån. Men inte långt senare kunde vi skymta stugorna på andra sidan sjön, och Magnus lät handen pressa gasreglaget allt hårdare...Äventyret var slut för denna gång...